Jag fastnar för Lovisa Ringholms fotografier av barn i
serien ”Wonderland” där hon gestaltar världen ur barns perspektiv.
Du känner större maktlöshet när du är barn och har svårare att kontrollera det som händer runt omkring.
Inget nytt, men känner att det är bra att bli påmind om det, att tänka tillbaka på hur det kunde kännas som barn i vissa situationer...
Intressant
att höra henne berätta om sin väg till fotografi via måleri och om hur hon
inspireras av 1500/ 1600-talsmålningar och målningar från 1800-talet. Jag (och var och en som tittar på hennes bilder) förstår vad hon menar när hon säger att hon noga studerat hur de gamla
klassiska konstnärerna skildrat himlar, hy och andra detaljer.
När Lovisa redogör för sin arbetsprocess där det ena ger det
andra inser jag att det var på ett liknande sätt jag själv arbetade i vårens
projekt (utan att då vara medveten om det). Så här i efterhand förstår jag än bättre Helgas råd att förhålla sig
öppen och låta projektet utvecklas allt eftersom.
Jag tycker även att det är intressant att hon låter idén
styra formen. Fungerar det inte att uttrycka det hon vill komma åt i fotografiska
bilder ger hon sig på att skulptera (t.ex.). Hon låter sig inte begränsas.
När det gäller GretaVo'car får jag mig ett gott igenkännande
skratt när hon presenterar sin skiftande frisyrhistoria.