M A K T A N S V A R M A K T A N S V A R M A K T A N S V A R

Läser ett inlägg på en annan blogg om makt och ansvar och kan inte  släppa taget om ämnet. Tanken är svindlande. Med mina gester och ord kan jag påverka för all framtid. Jag kan höja och ingjuta hopp men tyvärr också sänka och såra. Ibland utan att jag ens är medveten om det.

För alla vet vi ju att barn inte låter sig luras. De ser igenom oss och  känner direkt om leenden är äkta eller om vi är närvarande och där på riktigt.

Att ta sig tid och lyssna och stanna upp trots att kroppen är full av stress känns som den stora utmaningen just nu.

 

Fantasifulla ledare

                                                                       GP 2011-10-15       (ursäkta suddig bild)

Tja, varför inte satsa mer på estetiska ämnen redan i skolan Björklund!

PANDEMONIUM

Svävande frigolitfigurer. Fimpar bakom glas och ram. Eltrådar likt Gunnebostaket uppsurrade på hundratals (gissar jag) spikar bildandes världskarta. Fotografier - rejält uppblåsta - som visar ödsliga miljöer som ändå värms av mänskliga avtryck…skulle kunna fortsätta rabbla ett bra tag. Och ändå hann jag och Mona inte se filmen i det blå rummet. Synd.

Vissa verk väckte känslor av ångest och obehag. Andra väckte livslust och hopp som tur var. Alla väckte de något inom var och en av oss och det är ju det som är själva vitsen så klart. 

Mest upplyftande och det verk som var enklast att ta till sig var de fantastiska vita skulpturerna som mötte oss när vi förväntansfulla klev in i konsthallen. Stora, mäktiga och fantasieggande i allra högsta grad fyllde de hela rummet. Det gick inte att värja sig.

Svårt var det även att inte bli berörd av verket i rummet bredvid. Vid en första anblick såg det inte särskilt spännande ut men när man väl tog sig tid att läsa texterna och känna efter var det både sorgligt, kväljande och fruktansvärt obehagligt. Konstnären som heter Macotela har intresserat sig för hur vi uppfattar tid i dagens samhälle och jag fastnade för de här raderna i en av utställningstexterna:

Det enda sättet man egentligen kan uppleva tid är genom fria handlingar och personliga erfarenheter som vi själva skapar.

Påminner mig om att ta vara på min frihet och på mina möjligheter att göra det som känns rätt och viktigt.

Kvällens upplägg var riktigt bra. Efter snabb inledande visning fick vi tid till att reflektera både parvis och i större grupp. Mina kurskamrater sa kloka saker som fick mina tankar att ge sig av i nya banor. Känner mig påfylld och nöjd just nu. Om än något trött.

FÄRG II

Vi har i uppgift att testa olika slags färger och reflektera och göra jämförelser samt skriva om det i processdagboken, det vill säga här. Hur ska jag börja? Känner mig hyfsat hemma med färger men som alltid finns mer att utforska. Svårt att utse någon personlig favorit eftersom olika typer av färg har olika slags egenskaper som passar vid olika tillfällen.

Oljepastell, vanlig oljefärg och så kallade oilbars (oljefärg i form av knubbiga kritor) passar mig bra eftersom jag är mer yvig än pillig om man säger så.  Akvarell (gärna vått i vått) kan också vara befriande eftersom det är snabbt (om man bortser från den jobbiga torktiden om man ska jobba med skikt…går ju dock att ha flera bilder på gång parallellt om man vill undvika höga halter av stresshormon) och enkelt att plocka fram och undan– men just det snabba  och färgen som rinner är också den stora utmaningen.

Idag på bildlektionen åkte både kol och grafitstift fram. Blev påmind om hur snyggt det är med det svartvita… nästa gång får vi även klämma till med tusch. De starka kontrasterna mellan ljust och mörkt är insmickrande och jag märker hur barnen blir förälskade i sina bilder. Suckar av missnöje hördes när jag konstaterade att det var dags att städa.

Här följer lite bilder från de senaste månaderna:

      

       

Av en slump hittade jag Carola, en fantastiskt inspirerande bildlärare som arbetar i en kommun i Stockholmstrakten. Av henne har jag “lånat”  Nytt och Gammalt – en digital bilduppgift. De här bilderna har elever i år 7 tagit.

Av Carola har jag även hämtat idén till självporträtten i favoritmiljö eller med symboler. Tack snälla Carola – du har varit oerhört generös och jag hoppas kunna återgälda något. Hoppas även att vi får till en träff.

 

Idag byggdes det även med TIP – ett roligt material som tyvärr är lite dyrt.

Vi har jobbat med “prickbilder”…

 

…och med färg på olika sätt.

Wind Took My Sail

På skolan där jag jobbar håller vi på och bygger en damm på skolgården. Det är resultatet av ytterligare ett SkapandeSkola-projekt tillsammans med Rydals museum (jag hade tänkt att berätta lite mer om det en annan dag). Dammen är i två etage och mellan de olika planen finns ett litet vattenfall och tanken är att barnen där ska sätta mosaik i vackra mönster. Skisser är redan klara och kakel- och porslinsskärvor finns på plats, men det jag skulle komma till är följande:

Idag när jag gick där bland barnen (10- och 11-åringar) fascinerades jag av deras lek. Det var premiärdag  för vattnet att cirkulera mellan de olika vattenplanen och lyckan var total. I rasande fart tillverkades båtar av skräpmaterial som råkade ligga kvarglömt runt dammbygget. Frigolit, pinnar, trasiga plastpåsar, höstlöv i roströda färger med mera med mera …på sekunder hade det omvandlats till segelbåtar, fraktfartyg och färjor. Jag sprang runt och fotade dem med min begränsade mobilkamera och tyckte att det var underbart att se deras kreativitet. Berömde deras fantasi ömsom förmanade och bannade dem som slängde sten i dammen.

Så här i efterhand funderar jag över om jag hade varit lika uppmärksam på barnens skapande process om jag inte som nu hade gått Atelieristakursen. Jag tror faktiskt inte det. Visst hade jag glatt mig åt deras båtbyggariver men jag märker hur kursens tankar ständigt påverkar mig. Gör mig mera uppmärksam och  framför allt -  får mig att dokumentera. Känns bra.

Att jag senare fick veta att det bokstavligen var livsfarligt att vistas runt dammen eftersom vattnet kunde bli strömförande är en helt annan historia.

 

 

 

 

 

FÄRG

Läste någonstans för ganska längesen att konstnären Carina Fogde älskar färg så mycket att hon skulle kunna äta den. Av någon anledning fastnade de orden - kanske för att jag själv blir lycklig av färg och nyanser och för att jag direkt kunde förstå vad hon menade. Såg hennes utställning, även det för ganska längesen och jag är beredd att tro henne. Bilderna går rakt  in och jag vill se mer. Här är några favoriter.


Boning I

BoningII

Boning III
 
Bilderna kommer härifrån och härifrån.