Studiebesök i Sävedalen

Vilket ställe! Nyss hemkommen och trots en timmas bilkörning i tät dimma är hjärnan fortfarande överhettad av alla intryck. På ett positivt sätt. Våra värdinnor för kvällen hade ordnat fika (och alla som känner mig närmare vet att det uppskattas) och berättade kunnigt och stolt om sin förskola. Jag har aldrig upplevt något liknande när det gäller pedagogisk miljö – helt fantastiskt! De hade också dukat upp i ateljén och penslar låg i prydliga rader och det fanns färger av alla de slag. Vi målade och trivdes och tiden gick alltför fort.  Tack Lotta och Graciella ( förlåt om jag stavar fel) för att vi fick komma och för att ni ordnat allt så BRA!  Riktigt lyckad kväll tillsammans med riktigt sköna människor.

 

 

 

 

Livin' in Exile

  Några av figurerna från BADLIV-projektet gör oss fortfarande sällskap i bildsalen.
           

         

         

         

Beginning To See The Light

Erkänner en sak. När jag sökte till den här utbildningen hade jag ingen aning om vad en “Atelierista” var för något. Jag förstod så klart att det hade med skapande att göra och jag lockades av innehållet i den korta kursbeskrivningen. Klickade iväg en anmälan och månaderna rusade (så som de gör på våren och sommaren…och alla andra årstider) och rätt vad det var kom beskedet om att jag var antagen.  Är väldigt glad över det idag.  Börjar så smått att skönja vad det innebär att arbeta som Atelierista. Känns lite som att få insyn i en ny värld.

Nästlade mig in i en grupp i torsdags och jag ser verkligen fram emot att möta dessa kvinnor igen. Intressanta samtal och jag blev kvar trots att jag tänkte ta tidiga bussen hem.

                                                                                                                                                             ph. by me

 

 

Tankar från en hundpromenad.

Läser Stina Braxells Skapande barn och minnen väcks till liv.
Jag minns Högskolan i Karlstad (numera universitet) och BILD med Karin Bodland och Arno Saarnak. Tidigt nittiotal och vad visste jag om livet? En hel del var min bestämda uppfattning då. Idag är det tvärt om…inser ständigt hur lite jag vet och hur mycket jag har att lära.

Minns en film som visade italienska barn på ett torg – una piazza (ja, jag gillar italienska…) - ett stort torg med en massa duvor. Minns även att dessa barn tecknade djur - och som de tecknade!!!
Var jag förundrad då är jag fullständigt fascinerad idag. Fantastiskt att läsa om (och att uppleva det på plats måste vara helt enastående) hur barns skapande tas på stort allvar från allra första början (känns även positivt att veta att många förskolor här hemma idag arbetar på samma vis). Särskilt som jag själv de senaste tio åren, kämpat i ganska så snål blåst med att hävda bildämnets självklara existens i en skolvärld där svenska,  engelska och matte varit allena rådande.

Läste i tidningen SLÖJDFORUM 04/11 att Italien jämte Norge och Finland är de länder i Europa som satsar mest på estetiska ämnen i skolan. I Sverige är bild inte längre obligatoriskt i gymnasieskolan.

En annan tanke, en igenkännande sådan, som poppar upp när jag läser tidigare nämnda bok är hur olika barn och ungdomar tar sig an olika material. Jag tänker på terminen när vi jobbade med ett omfattande projekt där stora dockor/ människor skulle tillverkas av papier marché.

http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_s.aspx?gKey=089x6770&gInitPage=20
( länk till en artikel om vårt SKAPANDE SKOLA-projekt där slöjd och bild och svenska ingick. Temat var BADLIV och resultatet visades i en utställning på RYDALS MUSEUM)

Det var spännande att se hur några fullkomligt älskade att doppa händerna i den skönt slippriga klistermassan medan andra mådde fysiskt dåligt av bara lukten. Ofta var det de stora tuffa killarna som kände mest motvilja. Intressant.

  Asta x 3                                                                                                             Ph.by me

Sky Blue Sky

Missar dagens kurstillfälle på grund av krasslighet. Tröstar mig med vackra vyer från mitt fönster.

                                                                                                                                                     ph. by me

 

                                                                                                                                                             ph. by me

Spazio dell’anima

Spazio dell’anima…själshörna. Jag är svag för italienska men det fungerar lika bra på svenska. “Ett litet multirum för många sinnesupplevelser” för att citera CristianFabbi, hämtat ur Tarja Häikiös kompendium Barns estetiska läroprocesser.
Det är sömnig söndag och jag tar mig an tidigare nämnda häfte. Finner mig snart, om inte uppslukad så i alla fall mycket engagerad i den innehållsrika text jag läser. Trots dess fokus på förskolan ger den mig inspiration och nya infallsvinklar på mitt eget arbete tillsammans med 12-16-åringar.
“En tråkig miljö avtrubbar sinnena” ( Ceppi och Zini – ovan nämnda kompendium). Känner hur handlingskraften rinner till och beslutar mig för att äntligen ta tag i min torftiga bildsal (så gott det går utan ekonomiska resurser) och förbättra det som förbättras kan.
Mycket skratt runt datorerna i torsdags…fick tyvärr inget  flyt i mitt speedpaintande men det gav ändå mersmak!
Ser fram emot nästa träff.
  


Fantastisk bok som du kanske redan upptäckt!  276 sidor ren inspiration.

Bl.a. ett kapitel som heter Artful schoolyards: Creating a Unique Sense of Place through Art…Känn på den!

                                    Peralta school –Oakland,  California                        ph. peraltaschool.org

See The Sky About To Rain

Döper min blogg efter en bra låt. Gammal men hyfsat  ny för mig. Mänskliga faktorn. 
http://youtu.be/8c4QRBUI3kM
 http://www.justsomelyrics.com/563842/Asta-Kask-M%C3%A4nskliga-faktorn-Lyrics
De senaste åren har en tanke växt sig allt starkare. Den om att det viktigaste jag har att erbjuda barnen och ungdomarna , mitt starkaste kort (och ibland svagaste) är att jag är en kännande och tänkande människa precis som de. Visst är datorn ett fantastiskt verktyg  som ger dig allt du begär och mer där till… men närvaron, det mänskliga mötet och den mänskliga kontakten kan den aldrig ersätta. Trots detta är den mänskliga faktorn fruktansvärt underskattad…frustrerande nog fortfarande.
Har precis börjat en kurs på HDK. Känns kul.

Minns i september den ljuva augusti.                                          Ph. by me