Våren 2011. Vill fylla på mig och utvecklas vidare. Söker på ordet BILD och ser vad landets universitet har att erbjuda. Anmäler mig till några kurser som verkar intressanta och fortsätter sen med utvecklingssamtal, betygsprat, niors avslutningsmiddag, klassresa, skolavslutning och personalfest. Sen följer efterlängtad semester med sol och värme ( var det väl eller…). Någonstans mitt i den där sköna ledigheten kommer besked om att jag är antagen till kurserna jag sökt. Tackar ja till Atelieristakursen i Göteborg och fortsätter med kantarellplock, sol och bad.
September och vi sitter i hörsalen på HDK. Välkomna hit och ni vet väl att detta är en kurs som sträcker sig över två terminer. De andra nickar och jag försöker se ut som att naturligtvis vet jag det. Vi presenterar oss kort och jag får veta att de allra flesta kommer ifrån förskolans värld. Jag får även veta att namnet Atelierista inte enbart är ett ganska trevligt namn på en kurs utan att det faktiskt finns ett yrke med den beteckningen. Ser att de andra har full koll på detta. Känner mig lite skrämd av att jag nästan är den enda ifrån grundskolan och över att detta kanske inte är vad jag har tänkt mig, men eftersom innehållet som presenteras i lässchemat verkar så spännande och roligt beslutar jag mig för att ändå ge kursen en chans.
Här följer ett försök till att sammanfatta mina tankar och upplevelser av de gångna månadernas studier. Några begrepp har urskiljt sig och etsat sig fast och de är de jag här kommer att utgå ifrån.
Reggio Emiliapedagogiken.
Grundbulten och filosofin som Atelieristautbildningen bygger på. Jag har fått damma av mina gamla kunskaper och lära mig nytt. Har varit väldigt givande.
Makt och ansvar
Två ord som vi ständigt återkommit till i min basgrupp. Att arbeta med barn innebär att du har väldigt mycket makt och väldigt stort ansvar.
Kreativ miljö.
Att den pedagogiska lärmiljön är viktig har jag alltid tyckt. Det finns så många själsdödande skolor och förskolor (det finns upplyftande också) och många gånger känns det som om barn är det som arkitekterna minst av allt har tänkt på vid ritandet. Minns hur jag svor över den eländigt tunga och tröga dörren in till min dotters förskola. Fanns inte en chans i världen att ett barn som ännu inte fyllt fjorton skulle orka öppna den.
I Den pedagogiska kullerbyttan skriver Karin Wallin om att miljön talar direkt till barnen. Hon ger som exempel att alla som någon gång åkt tunnelbana i Stockholm med all säkerhet har iakttagit hur stången i de gamla tunnelbanevagnarna säger åt barn i en viss ålder att här gäller det att snurra runt, runt och hålla i med bara en hand. Den kan alternativt uppmana dem att klättra så högt som möjligt. Wallin menar att dessa lockrop och uppmaningar också finns i både i skolor och förskolor men att vi vuxna ofta glömmer att lyssna till dem. Hon uppmanar oss att böja oss ner och titta och känna in ur barnens perspektiv. Vad lockar rummet med? Finns det något som vi behöver ändra på? I en splittrad och stressig värld behöver vi hjälpa barnen att koncentrera sig och komma till ro. Hur gör vi det? Rensa bort allt onödigt som flyter omkring kanske?
När jag ser mig omkring i den salen som fungera som bildsal på skolan där jag arbetar ser jag många brister. Den största är att det är för trångt. Jag har relativt små grupper, runt 15 elever max, men tonåringar kan vara stora och de behöver utrymme. Dessutom behövs plats för att förvara både material och elevalster. Varje vecka för jag en kamp mot kaoset som hotar att ta över när salen svämmar över av gipsmasker, lerfigurer som väntar på att brännas och teckningar som ska betygsättas och eventuellt sättas upp på väggen. Efter att ha tagit del av både litteratur och förläsningar har jag blivit än mer inspirerad att ta hjälp av ungdomarna när det gäller att förbättra den yttre miljön i salen. Minns att vi en kurskväll talade om att barn är konservativa och att de behöver se goda exempel för att frigöra sina tankar och jag tycker att det stämmer till viss del. De flesta elever tycker att det är bra och mysigt som det är men några stycken har kommit med nya och konstruktiva idéer.
Mia Andersson sammanfattar den yttre miljöns betydelse i följande rader:
Syns det inga spår av barn i det pedagogiska rummet deras - tankar, rörelse, processer skapelser är det meningslöst för barnen att vara där.
Miljön skall ha något att berätta för alla som kommer dit
Den skall ropa till barnen – kom hit och utforska mig!
Den yttre miljön är betydelsefull men störst roll spelar ändå den inre. Den atmosfär och de förhållningssätt som råder i en grupp är det allra viktigaste. Detta känns hoppfullt i spartider (då man inte i första hand satsar på att bygga om bildsalar) eftersom jag som pedagog i hög grad kan påverka den inre miljön utan att det kostar pengar. Men, detta är också något som kräver utvilade, välbetalda pedagoger som känner att deras viktiga arbeta värderas högt både i media och lönekuvertet.
Att skolan och förskolan borde ha rätt till en miljö med pedagogisk kvalitet när det gäller omgivning, arkitektur, planering och utformning av utrymmena är självklart.
Loris Malaguzzi
Tyvärr är vi inte där än Loris.
Dokumentation
Vi har lyssnat på intressanta föredrag och läst litteratur om dokumentation. Här har jag fått mycket ny kunskap och inspiration. Inom Reggio-pedagogiken finns en medvetenhet om layoutens betydelse som jag tycker är mycket tilltalande. Jag har varit långt mer aktiv med kameran än tidigare och efter Tarja Häikiös föreläsning om Atelieristans visuella kompetens har jag reflekterat över och försök bli mer medveten om varför jag väljer ut vissa bilder och i vilken ordning jag väljer att visa dem. Jag har fått idéer om hur jag vill fortsätta att utveckla mitt arbete med dokumentation – känner att jag har långt kvar men att jag tagit ett första stapplande steg.
”Dokumentationen ska vara förälskad och alltid stå på barnens sida.”
är ett citat från Vea Vecchis föreläsning i Göteborg. Jag tycker att det är så fint sagt och att det påminner om att alltid försöka se på barnet med kärleksfulla ögon – även om det råkar vara ett för stunden väldigt krävande och jobbigt barn.
Visuell kultur och konstens plats i samhället
Bilder har stor betydelse för människors sätt att tänka, lära och uppleva sig själva och omvärlden. Vi omges ständigt av bilder som har till syfte att informera, övertala, underhålla och ge oss estetiska och känslomässiga upplevelser. Kunskaper om bilder och bildkommunikation är betydelsefulla för att kunna uttrycka egna åsikter och delta aktivt i samhällslivet. Genom att arbeta med olika typer av bilder kan människor utveckla sin kreativitet och bildskapande förmåga.
Läroplan för grundskolan – Kursplan BILD
Kursplanen i bild beskriver ganska väl hur vi översköljs av bilder non-stop. Vi reflekterar oftast inte över det eftersom det har blivit ett normalt tillstånd. Det säger sig självt att det är livsnödvändigt att lära sig tolka och analysera bilder för att inte helt okritiskt svälja propaganda och budskap som någon vill pracka på en. I vår utseendefixerade värld är det också ganska skönt att känna till att bilderna av ”perfekta” människor som ler mot oss från gigantiska reklamskyltar är mer eller mindre fejkade.
http://www.youtube.com/watch?v=iYhCn0jf46U
Konsten finns ständigt närvarande i samhället. Konst är inte längre enbart vackra målningar (inget ont om uttrycksfulla målningar - all konst som berör är relevantenligt mig) vilket vi fått erfara när vi besökte Konstbiennalen och Frölunda Kulturhus. Gatukonst poppar upp där vi minst anar, något som är oerhört uppfriskande. Det känns trösterikt att människor engagerar sig och söker nya vägar och vill uttrycka sina tankar och känslor på vilt skiftande sätt. Konsten och konstnärliga ämnen förtjänar högre status inom skolan. Kunskap om konst är det samma som kunskap om mänsklig kommunikation. Genom konstnärligt skapande i vilken form det än vara månde, har den lilla människan möjlighet att göra sin röst hörd.
Vad är en Atelierista?
Så här i slutfasen av Atelieristautbildningen ska jag ge mig på att förklara vad en Atelierista har för uppgift. Man kan likna hennes (skriver hennes för enkelhetens skull och undrar samtidigt om det finns manliga Atelieristor ?) roll vid någon som har ansvaret för att tända och hålla liv i en eld.
Först och främst måste hon kanske övertyga sin omgivning om nödvändigheten i att tända en eld. Eldväktaren är den som väljer ut en lämplig plats och förbereder brasan genom att samla och ta tillvara på torrt gräs, kvistar och övrigt brännbart material så att det finns möjlighet för eld att uppstå. Sedan tänder hon elden med sitt elddon, ibland behöver hon extra tändvätska för att få elden att ta sig. När brasan brinner livfullt av egen kraft inom sina givna ramar kan hon luta sig tillbaka och förnöjt njuta av det hon satt igång. Hon passar på att fotografera eller filma sin mäktiga eld och antecknar dess förlopp. Hur beter sig de olika materialen och vilka reaktioner uppstår? Vad kan hon lära sig av detta och kan hon göra annorlunda nästa gång? Ibland kastar hon sig in och brinner tillsammans med de andra – det kan kännas svindlande otäckt men det viktigaste är att våga. Märker hon att elden falnar kan hon blåsa in nytt syre och röra om i glöden så att lågorna åter flammar upp men hon kan också välja att låta elden slockna för att sedan sopa upp askan och tända en ny eld någon annanstans. Hon ser även till att undervisa sin omgivning om eldens mystik och varför den är så viktig. Eldväktaren vill se många eldar tändas och brinna.
Jag liknar detta med Atelieristans roll eftersom hon är den som skapar förutsättningarna för de skapande processerna och projekten. Hon förbereder genom att se till att det finns olika material att tillgå och hon påverkar och utmanar sin omgivning med frågor och agerande. Hon bidrar aktivt till att skapa en tillåtande atmosfär och hon sätter igång skapande processer och ser till att fylla på när energinivån sjunker. Hon växlar mellan att vara aktiv och ta plats och att kliva tillbaka och iaktta det som sker. Hon planerar och strukturerar men tar samtidigt vara på de tillfällen som uppstår spontant . Atelieristan är någon som har modet att blotta sig genom att själv skapa tillsammans med barnen. Atelieristans utmaning är att ständigt övertyga de skeptiska och vinna över tvivlarna på sin sida. Hon måste också vara ödmjuk ( ;) ) och öppen för andras förslag och infallsvinklar. För att orka allt detta krävs både styrka och inre övertygelse samt en rektor eller förskolechef som uppmuntrar och både i ord och handling visar att han eller hon stödjer och tycker att Atelieristans arbete är av största vikt.
Våren 2012. Funderar på hur den här kursen har påverkat och påverkar mig. Antagligen mer än vad jag själv är medveten om. Det har varit intensiva månader och så här i efterhand känns det (som det alltid gör) att det har gått väldigt fort. Kursens filosofi har varit en ständig följeslagare i mina tankar den här perioden. Medvetet och antagligen även omedvetet har den utmanat mig i mitt dagliga jobb med barnen och ungdomarna. Jag har turen att vara i en fantastisk basgrupp och gemenskapen med de här kvinnorna berikar mig på många plan. Tillsammans har vi stött och blött begreppen och det har hjälpt mig att skapa reda i mina röriga omkullkastade tankar. Framför allt har vi haft väldigt roligt tillsammans och det känns som om jag har fått sex nya underbara vänner.
Jag har fått inblick i förskolans värld på ett sätt som jag inte haft tidigare (märkligt nog eftersom vi arbetar med samma barn och en röd tråd mellan skola och förskola borde vara en självklarhet).Intressant i dagar som dessa då debatten om förskola kontra hem innan tvåårsålder rasar i medierna. Jag imponeras av den medvetenhet och det engagemang som jag möter och av hur långt vissa har kommit när det gäller att utnyttja digitala verktyg . Jag har även fått uppleva pedagogiska miljöer som tagit andan ur mig.
Inser att det finns många fördelar med att arbeta med de små barnen jämfört med äldre, bl.a det att du har färre barn att skapa relation med jämfört med vad du har när du arbetar som ämneslärare på högstadiet. Naturligtvis finns då utrymme att fördjupa dessa relationer på ett helt annat sätt än i skolan. I skolan förväntas även barnen nå vissa kunskapskrav och de ska bedömas och få betyg, något som jag har svårt att få ihop med Reggio-filosofin.
Kursen har fått mig att backa och titta på mitt bildläraryrke lite på håll och jag upptäcker både för- och nackdelar. Jag känner verkligen hur jag uppskattar att arbeta med tonåringar – att få ta del av och vara en del av deras värld är både himmel och helvete. När de är en bit på väg in i vuxenvärlden kan man föra intressanta samtal och resonemang. Nackdelen är att de censurerar sig själva och ofta saknar de den spontanitet som små barn har. Det är en utmaning att få dem att kasta sig ut.
En fördel med att jobba med högre åldrar verkar vara att personalen består av både män och kvinnor. Har fått uppfattningen att fallet inte är så i förskolan men jag vet inte säkert. Självklart finns det både för-och nackdelar oavsett var man befinner sig i utbildningsväsendet. Den mänskliga faktorn är fortfarande förfärligt underskattad. Alla som jobbar med människor arbetar bokstavligen med sin själ som redskap. Där kan ingen maskin ersätta hur teknisk avancerad den är.
Jag har fått ny kraft och energi och blivit stärkt i min övertygelse om hur viktigt bildämnet är. Jag hoppas att jag har vuxit i min yrkesroll även om jag känner mig mer förvirrad än någonsin. Kursens tankar har fått mig att ompröva invanda mönster och tillvägagångssätt.
Att skriva i sin blogg har visat sig vara både roligt, svårt och givande. Att skriva är ju ett sätt att tvingas sätta ord på sina tankar och det är spännande och gå tillbaka och minnas vad jag tänkte i september. Det har också varit oerhört inspirerande och lärorikt att ta del av kurskamraternas bloggar. De är så himla duktiga.
Tarjas ord om att bildmänniskor skrämmer och känns hotfulla kan jag också känna igen mig i. Tyvärr missade jag kvällen om Flum och bedömning som anordnades på HDK – hoppas att det kommer fler tillfällen. Jag har varit trött många gånger när jag begett mig mot Göteborg på torsdag eftermiddag men jag har alltid vänt hemåt med ny energi och nya tankar, glad efter möten med sköna människor.
