Facka in i Hammarkullen

  En timmas körning tog mig hem genom natten ( ja, det kändes faktiskt som natt på de ödsliga vägarna) efter ytterligare ett besök på en fantastisk förskola, den här gången i en av Göteborgs norra förorter. Ensam i en bil kommer tankarna så enkelt. Jag tänkte på hur många skilda världar det finns bara här i lilla Sverige. Landsbygd, förort, innerstad…. visst påverkas vi av vår uppväxtmiljö. Det kändes så tydligt tidigare på kvällen när jag kryssade runt på regnvåta gator bland höghusen på jakt efter rätt adress. Malin som vi hälsade på berättade att hon inte visste så mycket om en del barns liv utanför förskolan även om hon kände till att det fanns de som bodde med sex syskon i en trång trea. Det står i bjärt kontrast när jag jämför med samhället där jag jobbar där de flesta barnen bor i rymliga hus och vi ibland känner till för mycket om eleverna (exempelvis vilken pappa som vänsterprasslat med vems mamma…och vem som är halvsyster med vem). Men självklart finns det massor som jag inte vet om de barn som jag dagligen träffar och det finns såklart för och nackdelar med både stan och vischan...tyvärr är det ju inte så enkelt att barn som bor nära naturen automatiskt är mer harmoniska.

Tidsoptimist är jag i vanliga fall och som om inte det räckte hade jag även tagit fel på tiden. Hann därför endast göra en liten kortare rundvandring men det jag såg var verkligen fint och inbjudande. Fick även tid till  intressanta samtal med mina goa grupp och som alltid var känslan i kroppen glad och hoppfull när vi sa hejdå.  Återkommer en annan dag med reflektioner runt det vi pratade om. Skrattade för mig själv när jag gång på gång avslöjade att jag är nybörjare i förskolemiljö…trodde dörren var låst men det visade sig att den enbart var barnsäkrad och efter en stund upptäckte jag att de andra tagit av sig skorna (eller gick runt i blå tossor)…kände mig även märkligt dubbelvikt sittandes  på en liten barnstol…tittade på de andra men de såg ut att känna sig hur bekväma som helst. Nu är jag visserligen en lång kvinna som mäter 177cm i strumplästen… men ändå. Har uppenbarligen mycket att lära.

Tack Malin för god fika och en perfekt guidning så att jag slutligen hittade fram (du vet jag har fortfarande en sån där gammaldags telefon utan GPS ;)) och tack och för en jättemysig kväll hos dig!

Lek Att Du Är Barn Igen

Åter en torsdag på HDK som väckte tankar som så här i söndagsskymning fortfarande känns påtagliga. Stina talade med inlevelse och passion om att “beskydda varje barns unika jag” och om att arbetet som Atelierista innebär att vara en sån som VILL, KAN och har MOD att utlämna sig själv genom bilder. För det är ju precis vad man gör. Det  har jag själv känt på när jag i vuxen ålder gått diverse målarkurser (och självklart minns jag min egen skolgång) …när gruppen ska granska och läraren kommentera…. det kan vara oerhört laddat och känsligt.

För att få barnen att våga måste jag börja med att våga själv – finns liksom ingen genväg.

Vi bjöds på ett exempel från verkligheten. Stina hade snappat upp följande lilla replik från en pojke till en annan.

- Din bild ser ut så och min ser ut så – dom är olika.

Sen var det inte mer med det. Inga jämförelser om vem som gjort finast eller bäst utan bara ett konstaterande att de var olika. Underbart.

I min basgrupp pratade vi om hur tidigt det där med jämförelser kommer in och hur svårt det kan vara att hantera det på ett vettigt sätt. Endast de riktigt små barnen verkar vara här och nu och upplever färgen med alla sinnen – utan att värderande snegla på vad kompisen gör ( inte konstigt att Picasso hade barnen som förebild).

Att skapa en tillåtande atmosfär känns därför som något av det absolut viktigaste – på nåt sätt är det där allting börjar. En tillåtande och uppmuntrande atmosfär där ingen fråga är för dum och där det viktigaste  faktiskt är att  våga försöka.

Det är enkelt att konstatera att förskolans värld är betydligt mindre schemabunden än skolans – åtminstone när vi talar om grundskolans senare år där ämneslärarsystem råder.

Organisation och lärande hänger väldigt mycket ihop precis som Stina sa – hur man praktiskt ordnar situationen så att arbetet/ projektet blir genomförbart. Det låter fantastiskt när mina basgruppsvänner berättar om hur barnen kan välja att komma till ateljén är de själva har lust och inte enbart  när det står BILD på schemat. Jag har ändå turen att arbeta på en liten F-9-skola där vi ofta försöker arbeta över ämnesgränserna och där vi faktiskt uppmuntras av ledningen att göra så. Men hur kan vi nå längre?

Märker hur Atelieristakursens tankar så smått smyger sig in i mitt medvetande. Ställer mina sen länge invanda föreställningar om hur t.ex en bra genomgång ska se ut,  på ända. Tänk om man skulle göra på ett annat sätt? Inte styra så mycket – inte först presentera det nya materialet utan istället låta barnen utforska i egen takt … låta projektet hamna där det hamnar…

Förstår att det inte låter så märkvärdigt för en utomstående men för mig känns det svårt, kul och faktiskt rätt så spännande.

Föreläsningsfunderingar

De senaste två veckorna har bjudit på två intressanta föreläsningar. Vi har lyssnat på Tarja Häikiö som berättat om Reggio Emiliapedagogikens filosofi samt Mia Andersson som berättat om dokumentation kring projektarbeten. Här följer några exempel på tankar som stannat kvar hos mig efter de båda seminarierna:

RE bygger på inkludering – d.v.s att man tar in det som är olikt och ser det som en resurs – och kärlek. Känns hoppfullt i en tid av främlingsfientlighet och rädsla för det som är annorlunda.

Tarja betonade även att kärlek är  den kraft som binder samman allt i samhället. Så enkelt och självklart egentligen  –  men inte helt lätt att leva efter. Jag menar…visst är det fler än jag som nån gång tänker tankar som inte är alltigenom kärleksfulla, eller? Men absolut att KÄRLEK och den goda viljan måste vara målet.

Ledarskapet inom RE …den vuxne är lyssnande, inkännande och lyhörd vilket inte är det samma som att han eller hon avsäger sig sin vuxenroll. Tankar som känns sympatiska och lätta att ta till sig.

Känner även igen mig i det som Tarja pratade om när det gäller att vara bildlärare - att man då har en fot i varje läger. Dels är du pedagog ( d.v.s. lärare…en i det närmaste offentlig person som det är fritt fram att ha åsikter om) och dels är du bildmänniska ( ibland konstnär) och då är du genast än mer suspekt eftersom du håller på med konst och sånt. Låter kanske negativt men det uppvägs utan tvekan av att det är ett helt underbart yrke på enormt många sätt.

Mia delade med sig av många klokheter och jag är full av beundran inför den medvetna dokumentation som hon visade exempel på. Att som förälder få ta del av den respekt och vördnad pedagogerna genom dokumentationen visar ens barns utveckling måste vara riktigt stort.

Hon pratade om att låta barnen bada i upplevelser – klingar härligt!  Hon pratade även om att lyssna med mjuka, intresserade öron (vackert uttryckt)  och uppmanade oss att fundera över vad vi lyssnar efter…som man lyssnar får man svar (... ungefär som att man ser det man vill se).

Hon tog även upp det nödvändiga i att det finns ett fungerande samarbete kollegor emellan. Att alla känner sig respekterade, viktiga och kommer till tals. Alla vill arbeta på en sådan arbetsplats – och alla har ansvar för att bidra till att klimatet blir just sådant.

I fortsättningen ska jag försöka fundera över varför och i vilket syfte  jag ställer en fråga innan jag ställer  den , jag ska försöka undvika att servera färdiga lösningar och jag ska försöka vara en forskande pedagog tillsammans med de forskande barnen. Kort sagt ska jag försöka vara en ännu bättre lärare.

Tack Tarja och Mia för nya insikter!

Lite monster och otäckheter tecknade av elever i årskurs 6 och 7.