Satisfy My Soul

Det var ett sant nöje att åter ta del av Mia Anderssons reflektioner och erfarenheter under förra veckans föreläsning. Precis som tidigare uttryckte hon sig kärnfullt och snudd på poetiskt och jag antecknade så att pennan glödde. Här följer en kort sammanfattning av det Mia delade med sig av -  så som jag har tolkat det.

Ett rum har flera dimensioner. Ett rum kan vara en plats för möten, lek, reflektion, fokus, kreativitet, rörelse med mera. Positivt är att det idag märks en ökad medvetenhet om arkitekturens och estetikens betydelse även när det gäller barns miljö.

Miljön talar till oss. Miljön är den som barnet färdas genom med pedagogen som navigatör. Det är viktigt att ibland ställa sig frågorna: Vem kan man bli i detta rum? Vilka tillblivelser kan det skapas här? Vad signalerar rummet och är det roligt att vara här?

Ofta känns det som ett stort och tungrott projekt att förändra en pedagogisk miljö – och brist på pengar kan sätta käppar i hjulen. Dock, ibland satsas det resurser på att utveckla miljön och för att vara beredda fick vi oss några goda råd till livs:

Låt barnen vara delaktiga och komma med förslag och önskemål. Tänk på att även små- och inte enbart vuxna - kan behöva input i form av studiebesök och inspirerande exempel för att komma igång och tänka stort och fritt. Vad vill vi stödja med miljön? Vad vill vi att miljön ska berätta för eventuella besökare?

Värt att nämna är att många förändringar kan ske i det lilla utan att de behöver kosta tusenlappar och ork som inte finns. Det handlar om inställning, förhållningssätt och om att ta små steg i taget mot sitt mål- precis som i livet utanför förskolan/ skolan.

Mia avslutade med att visa bilder från olika skolmiljöer, däribland bildsalar, och utan att vara överdrivet skarpsynt kan man konstatera att den pedagogiska miljön tenderar att bli allt mer stel och fantasilös med barnens stigande ålder. Trist. Här finns mycket att jobba på.

D E S I GN A V I L L K O R E N

Torsdagen den 19:e januari fick vi lyssna på en mycket inspirerande föreläsare som fick mig att tänka på Antikrundans Knut Knutsson. Pernilla Mårtensson som hon hette, talade med samma brinnande entusiasm som experten i teveprogrammet och sällan har jag hört någon skorra så vackert med r:en. Pernilla berättade om språkutvecklande arbete och vi fick oss en grundlig genomgång av olika teorier som existerar sida vid sida. Mycket intressant och inte alls torrt som man skulle kunna tro. Hon gav oss rådet att låta barnen berätta mycket så att de hittar en trygghet i att tala inför andra och hon betonade vikten av att allas språk ska finnas representerade på väggarna i ett flerspråkigt klassrum. Hon pratade om att designa villkoren för barnen så att de kan utvecklas utan att för den delen ta över och styra för mycket. Den berömda balansgången som alltid.

Hon berättade även om hur hon tillsammans med klasser processat/arbetat fram sagor som sedan parvis illustrerats. Tidskrävande/tålamodsprövande men med all sannolikhet väldigt givande. Hon hade med sig exempel på sagoböcker som barnen hade gjort (och som sedan tryckts upp på ett tryckeri) och de var minst sagt BEDÅRANDE.

Det var roligt att träffa alla igen och det kändes/känns bra att åter vara igång. Tyckte nästan att det var vår i luften häromdan (obs. det här utkastet skrevs för rätt längesen) men ikväll är det smällkalla vintern utanför fönstret. Rätt härligt faktiskt.

Gör det du kan, med det du har, där du är.

Tyvärr har jag låtit tiden rinna iväg och nu är det ganska längesen vi besökte Malin i Hammarkullen. Ämnet för kvällen var att reflektera runt projektarbeten och Ateliern som pedagogisk miljö. Vi försökte hålla oss till detta men tanketrådar envisades ständigt med att sticka  iväg i oväntade riktningar och plötsligt var det dags att bryta upp och bege sig hemåt igen.Ja, allt det där har jag ju redan skrivit om.

Med ett antal veckors distans minns jag tydligast hur vi hamnade i diskussionen om att helt släppa taget eller vara med och “visa på” . Linjärt lärande kontra rhizomatiskt. Draget till sin spets verkar linjärt lärande väldigt osympatiskt och ickeödmjukt  – att den vuxne sitter inne med alla svar och all kunskap. Det rhizomatiska känns naturligtvis mer tilltalande ( det tycker nog de flesta som söker sig till en kurs som denna). Men, egentligen undrar jag varför det måste råda ett motsatsförhållande mellan tillvägagångssättet att låta barnen experimentera och utforska i egen takt och det att barnen får vägledning och råd när de så efterfrågar . Exempelvis  demonstration av  hur du kan hantera  en akvarellpensel för att uppnå en viss effekt. Frågan väcktes även under examinationskvällen på HDK. Jag kan se fördelar med båda förhållningssätten – och kanske att en mix av dem är att föredra, i alla fall när man arbetar med lite äldre barn. 

Efter de här veckorna på Atelierista kursen har jag blivit än mer övertygad om att det finns mycket att vinna på att bjuda in eleverna i själva planeringsprocessen( kursplaner och skollag sätter givetvis ramarna).  Att arbeta förutsättningslöst och se vart vi tillsammans hamnar gör förhoppningsvis undervisningen mer relevant för eleverna.  Det krävs mod men det känns peppande att tänka på  Karin Boyes ord”…det är resan som är mödan värd”. Det gör inget om det går åt skogen eller om projektet faller platt. Det är resan – processen - som räknas och som vi lär oss av. Självklart måste jag ju vara på det klara med varför jag väljer att starta upp en viss uppgift  men jag jobbar med att släppa mina egna föreställningar om vad det hela ska resultera i.  Att inte ha några färdiga exempel ,vare sig konkret eller i min egen hjärna,  på hur det ska bli/ kan bli.  Spännande.

Rika miljöer ger rika barn. Återkommer till Stina Braxells ord. En inspirerande miljö där barnen  utan krav ges möjlighet att uppleva och utforska olika material är med all säkerhet något att sträva efter.  Alla barn ska  få leta sig fram till sitt eller sina material - det som hjälper dem hitta sitt speciella språk och uttryck –  för att på så vis kunna uttrycka sin speciella särart. Barnen ska,  som Stina uttrycker det, vara förtrogna med materialens ABC.

Vad är då en inspirerande miljö? Under hösten har vi pratat mycket om Ateljéns utformning och jag har haft nöjet att besöka två olika arbetsplatser där pedagogerna verkligen lyckats skapa en fantastisk miljö på skilda sätt. En ateljé ska vara inbjudande och erbjuda en mångfald av material. Vi vuxna måste leva oss in i barnens värld både mentalt och fysiskt – försöka se rummet ur  barnens perspektiv. Själv tror jag på att försöka hålla balans mellan färger, former och inspirerande prylar och lugna ytor/ väggar – något jag tyvärr har svårt att helt leva upp till eftersom salen jag huserar i är väldigt trång. Risken finns annars att alla intryck tröttar och splittrar. Men med positiv inställning och små medel kan man komma långt har vi blivit påminda om. Eller som Theodore Roosevelt sa: Gör det du kan, med det du har, där du är. Miljön är viktig men allra störst betydelse har ju faktiskt pedagogen.