Om att skärpa blicken och medvetet välja.

Tarja pratar om visuell kompetens och det analytiska ögat. Hon berättar och jag känner i hela kroppen att här är en människa som BRINNER för och lever BILD nonstop. Jag fastnar för följande frågeställningar som (förhoppningsvis) gör mig till en bättre och medvetnare bilddokumentalist.

Varför väljer du just en viss bild? Vad vill du fånga/ visa med den bilden?

Vad är det som gör att vissa bilder berör mer än andra? Enligt Roland Barthes-ikon inom bildvetenskap- kallas fenomenet för punktum.

Vad är det som gör att du placerar bilderna där du placerar dem( layout)?

Genom att göra ett medvetet urval av bilder och därefter foga samman dem i en viss medveten ordning till en bilddokumentation kan man rekonstruera en situation. Det är ett sätt att i efterhand synliggöra vad det var som egentligen hände.

Andra klokheter som jag gärna vill citera:

Visuellt seende går att träna upp!

Kreativitet är det som blir av att använda fantasin.

Barn ( och även vuxna) behöver möta bilder som utmanar ögat.

Kreativa människor kan upplevas som farliga eftersom de utmanar normen.

You were only waiting for this moment to arise …                                                          (bild google)

Krabban som blev en snögubbe

 

Nu ska jag berätta om när jag introducerade ett nytt material för ett barn. Sixten heter en femårig kille och han är det minsta barnet jag känner just nu och därför föll valet på honom.

Beskrivning  av situationen: Vi befinner oss hemma i vårt kök. Sixten är lite krasslig och har inte varit på förskolan idag. Dessutom är han ganska  nyvaken – men snart  piggnar han till. Jag har valt att låta honom få prova på materialet KOL eftersom han aldrig har använt det.

Till att börja med sitter han mest och fingrar på kolbiten som jag lagt fram. Han drar prövande ett streck. Fortsätter sen med ytterligare ett plus några krumelurer.

-Klar! säger han.

Jag lägger fram ett nytt papper. Sixten påbörjar nu en ny teckning – den här gången arbetar han omsorgsfullt med först en yta…

-Så, nu är den här sidan klar.

…och sedan ytterligare en.  Inlevelsen är en helt annan än i teckning nummer ett.

I teckning nummer tre arbetar han med större rörelser och ett tydligare engagemang. Han testar att “dutta” med kolet och får på så vis fram nya effekter. Han blir ivrig och börjar att berätta för mig och sin storasyster om vad det är han tecknar (utan att vi har frågat honom).

- Det här är pappa och det här är pappas tröja.

  Han börjar med att teckna huvudet som en stor cirkel men upptäcker sen att det finns för lite bildyta kvar för att teckna en kropp. Det problemet löser han så här: jag och hans storasyster sitter vid bordet mitt emot honom - eftersom han inte får plats med pappans kropp från sitt håll tecknar han kroppen så att det blir “rätt” håll för oss som sitter mitt emot – alltså tecknar han upp och ner från sitt håll. Vet inte om eventuella läsare förstår mitt försök att beskriva  men jag häpnar. Det han gör upplever jag som väldigt avancerat.

Sixten är mycket nöjd och stolt över sina teckningar och han väntar på att pappa ska komma och titta på dem. Hon fortsätter att skapa. Teckning nummer fyra och fem föreställer båtar, den ena har ben så att den kan gå iväg. Han tar sig slutligen an teckning nummer sex. Hans lilla hand som har hunnit bli svart av kolet vid det här laget sveper i stora cirklar över pappret.

- Det här är en krabba…

Han fortsätter koncentrerat.  Långa linjer och små spretande streck. 

-Snögubben har klor.

Jag försöker att fånga hans målmedvetna blick med kameran samtidig som jag pekar på några cirklar och frågar:

-Är det här krabbans ögon?

Sixten ser på mig och svarar allvarligt:

-Det är ingen krabba längre.

 

Reflektion: Det var intressant att verkligen koncentrerat följa ett barns skapandeprocess på det här viset. Först kändes situationen något konstlad och spänd, men kanske var det mest hans storasyster (min dotter) och jag själv som upplevde det så – Sixten verkade obekymrad om att vi satt och iakttog honom på ett annorlunda sätt.

Först var han lite skeptisk  till det svarta kolet men snart var det fullt ös vid köksbordet. Jag gjorde misstaget att servera saft och bulle samtidigt och kände att det distraherade vid själva uppstarten. Dock – efter några minuter hade han glömt både fikabröd och saftglas och var helt uppslukad av sina bilder. Som jag tidigare beskrivit blev han mer och mer engagerad i sitt tecknande och hans rörelser gick från små och försiktiga till yvigt modiga. Det var spännande att få ta del av de här magiska ögonblicken – det hann att hända mycket under en knapp halvtimma, mer än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

 

 

 

 Pappa

 

Krabban som blev en snögubbe

 TACK Sixten för hjälpen med den här uppgiften!

Kreativ miljö!

Så fann jag den äntligen – en bildsal värd namnet. Teckningar och skulpturer trängdes om vartannat och ögat upptäckte ständigt nytt.  Gips, lera,  ståltråd, akvarell, akryl, tusch och  kol…där fanns konstverk och skapelser av alla de slag.  Ljuset flödade genom de stora fönstren och genom grådis såg jag Kattegatt breda ut sig bortom takåsarna.

Kan det bli bättre?  Tror inte det.

  Visst främjas kreativiteten av en vacker utsikt…skulpturer av gips i förgrunden

Porträtt och figurer av olika slag…

 

…en fin akvarell… eleverna får presentera och berätta om sina bilder.

 Ingen rädder för färgfläckar här! Befriande.

Bakverk kan också vara konstverk. Att fika tillsammans bidrar till en avspänd och tillåtande atmosfär…

Alla elever har var sin låda…bra förvaring är ett måste för att den kreativa miljön inte helt ska övergå i ett kreativt kaos. 

   Färg- och formstark målning.

Glada damer…tuschteckningar som fått färg med hjälp av fjädrar, paljetter, silkespapper m.m.

Mysigt i Masthugget

En kylig kväll för dryga veckan sedan värmde vi oss hos Malin i Masthugget. Vi bjöds på kaffe och nybakta frallor och en guidad rundvandring i de olika rummen. Precis som tidigare ( känns nästan tjatigt att påpeka det nu) flög tiden iväg och strax var det tyvärr dags att bryta upp.

Rundvandring i de olika rummen ja. På den här förskolan fanns nämligen ett rum för varje aktivitet( nästan) – ett ateljérum att måla och  skapa i , ett rum att bygga i, ett rum att se på film i ( och samlas i) och så vidare och numera även ett rum för personalen. Malins förskola har kommit långt när det gäller att dokumentera med hjälp av kamera (rörliga bilder så väl som stilla om jag uppfattat det rätt) och nog kan man förstå att det ibland krävs “barnfri tid” för att kunna färdigställa de proffsiga anslagen/ filmerna utan att bli avbruten. Överallt inne på förskolan syntes fina presentationer/ dokumentationer som visade exempel på vad som händer på dagarna och föräldrarna kunde även ta del av filmer med mera inne på den gemensamma plattformen.  Mycket inspirerande att se.

Alla rum hade stora fönster och trots mörkret utanför förstod jag att utsikten måste vara magnifik på dagarna. Det stora filmrummet hade skönt cerise väggar (vilket kunde kännas väl vackert i längden enligt Malin) och en generös inbjudande soffa. Det fanns även en öppen golvyta där alla brukade samlas och i taket hängde namnskyltar likt svävande planeter- namnlapparna på golvet hade varit för roliga att pilla bort. På den stora filmduken kunde barnen och de vuxna samlas och titta på allt möjligt spännande. På avdelningen fanns en iPad och jag som är novis inom området lät mig fascineras när Malin visade några smakprov. Hon berättade även att barnen fotade på egen hand och bl.a  gjorde de egna sagor med bilder på sig själva i huvudrollerna –helt fantastiskt!  (jag menar de är ju fortfarande så små…fem,sex år bara om jag minns rätt…när man arbetar med större barn så glömmer man lätt vad kompetenta de små barnen är. Det är bra att bli påmind.) Det verkar finnas obegränsade möjligheter och jag blir sugen på att lära mig mera.

Vi tittade även på bilder från förra veckans studiebesök på Hisingen och för mig som tyvärr missade det var det givande att få en glimt. Tack goa Malin för att du hade ordnat allt så fint för oss!

 

Satisfy My Soul

Det var ett sant nöje att åter ta del av Mia Anderssons reflektioner och erfarenheter under förra veckans föreläsning. Precis som tidigare uttryckte hon sig kärnfullt och snudd på poetiskt och jag antecknade så att pennan glödde. Här följer en kort sammanfattning av det Mia delade med sig av -  så som jag har tolkat det.

Ett rum har flera dimensioner. Ett rum kan vara en plats för möten, lek, reflektion, fokus, kreativitet, rörelse med mera. Positivt är att det idag märks en ökad medvetenhet om arkitekturens och estetikens betydelse även när det gäller barns miljö.

Miljön talar till oss. Miljön är den som barnet färdas genom med pedagogen som navigatör. Det är viktigt att ibland ställa sig frågorna: Vem kan man bli i detta rum? Vilka tillblivelser kan det skapas här? Vad signalerar rummet och är det roligt att vara här?

Ofta känns det som ett stort och tungrott projekt att förändra en pedagogisk miljö – och brist på pengar kan sätta käppar i hjulen. Dock, ibland satsas det resurser på att utveckla miljön och för att vara beredda fick vi oss några goda råd till livs:

Låt barnen vara delaktiga och komma med förslag och önskemål. Tänk på att även små- och inte enbart vuxna - kan behöva input i form av studiebesök och inspirerande exempel för att komma igång och tänka stort och fritt. Vad vill vi stödja med miljön? Vad vill vi att miljön ska berätta för eventuella besökare?

Värt att nämna är att många förändringar kan ske i det lilla utan att de behöver kosta tusenlappar och ork som inte finns. Det handlar om inställning, förhållningssätt och om att ta små steg i taget mot sitt mål- precis som i livet utanför förskolan/ skolan.

Mia avslutade med att visa bilder från olika skolmiljöer, däribland bildsalar, och utan att vara överdrivet skarpsynt kan man konstatera att den pedagogiska miljön tenderar att bli allt mer stel och fantasilös med barnens stigande ålder. Trist. Här finns mycket att jobba på.

D E S I GN A V I L L K O R E N

Torsdagen den 19:e januari fick vi lyssna på en mycket inspirerande föreläsare som fick mig att tänka på Antikrundans Knut Knutsson. Pernilla Mårtensson som hon hette, talade med samma brinnande entusiasm som experten i teveprogrammet och sällan har jag hört någon skorra så vackert med r:en. Pernilla berättade om språkutvecklande arbete och vi fick oss en grundlig genomgång av olika teorier som existerar sida vid sida. Mycket intressant och inte alls torrt som man skulle kunna tro. Hon gav oss rådet att låta barnen berätta mycket så att de hittar en trygghet i att tala inför andra och hon betonade vikten av att allas språk ska finnas representerade på väggarna i ett flerspråkigt klassrum. Hon pratade om att designa villkoren för barnen så att de kan utvecklas utan att för den delen ta över och styra för mycket. Den berömda balansgången som alltid.

Hon berättade även om hur hon tillsammans med klasser processat/arbetat fram sagor som sedan parvis illustrerats. Tidskrävande/tålamodsprövande men med all sannolikhet väldigt givande. Hon hade med sig exempel på sagoböcker som barnen hade gjort (och som sedan tryckts upp på ett tryckeri) och de var minst sagt BEDÅRANDE.

Det var roligt att träffa alla igen och det kändes/känns bra att åter vara igång. Tyckte nästan att det var vår i luften häromdan (obs. det här utkastet skrevs för rätt längesen) men ikväll är det smällkalla vintern utanför fönstret. Rätt härligt faktiskt.

Gör det du kan, med det du har, där du är.

Tyvärr har jag låtit tiden rinna iväg och nu är det ganska längesen vi besökte Malin i Hammarkullen. Ämnet för kvällen var att reflektera runt projektarbeten och Ateliern som pedagogisk miljö. Vi försökte hålla oss till detta men tanketrådar envisades ständigt med att sticka  iväg i oväntade riktningar och plötsligt var det dags att bryta upp och bege sig hemåt igen.Ja, allt det där har jag ju redan skrivit om.

Med ett antal veckors distans minns jag tydligast hur vi hamnade i diskussionen om att helt släppa taget eller vara med och “visa på” . Linjärt lärande kontra rhizomatiskt. Draget till sin spets verkar linjärt lärande väldigt osympatiskt och ickeödmjukt  – att den vuxne sitter inne med alla svar och all kunskap. Det rhizomatiska känns naturligtvis mer tilltalande ( det tycker nog de flesta som söker sig till en kurs som denna). Men, egentligen undrar jag varför det måste råda ett motsatsförhållande mellan tillvägagångssättet att låta barnen experimentera och utforska i egen takt och det att barnen får vägledning och råd när de så efterfrågar . Exempelvis  demonstration av  hur du kan hantera  en akvarellpensel för att uppnå en viss effekt. Frågan väcktes även under examinationskvällen på HDK. Jag kan se fördelar med båda förhållningssätten – och kanske att en mix av dem är att föredra, i alla fall när man arbetar med lite äldre barn. 

Efter de här veckorna på Atelierista kursen har jag blivit än mer övertygad om att det finns mycket att vinna på att bjuda in eleverna i själva planeringsprocessen( kursplaner och skollag sätter givetvis ramarna).  Att arbeta förutsättningslöst och se vart vi tillsammans hamnar gör förhoppningsvis undervisningen mer relevant för eleverna.  Det krävs mod men det känns peppande att tänka på  Karin Boyes ord”…det är resan som är mödan värd”. Det gör inget om det går åt skogen eller om projektet faller platt. Det är resan – processen - som räknas och som vi lär oss av. Självklart måste jag ju vara på det klara med varför jag väljer att starta upp en viss uppgift  men jag jobbar med att släppa mina egna föreställningar om vad det hela ska resultera i.  Att inte ha några färdiga exempel ,vare sig konkret eller i min egen hjärna,  på hur det ska bli/ kan bli.  Spännande.

Rika miljöer ger rika barn. Återkommer till Stina Braxells ord. En inspirerande miljö där barnen  utan krav ges möjlighet att uppleva och utforska olika material är med all säkerhet något att sträva efter.  Alla barn ska  få leta sig fram till sitt eller sina material - det som hjälper dem hitta sitt speciella språk och uttryck –  för att på så vis kunna uttrycka sin speciella särart. Barnen ska,  som Stina uttrycker det, vara förtrogna med materialens ABC.

Vad är då en inspirerande miljö? Under hösten har vi pratat mycket om Ateljéns utformning och jag har haft nöjet att besöka två olika arbetsplatser där pedagogerna verkligen lyckats skapa en fantastisk miljö på skilda sätt. En ateljé ska vara inbjudande och erbjuda en mångfald av material. Vi vuxna måste leva oss in i barnens värld både mentalt och fysiskt – försöka se rummet ur  barnens perspektiv. Själv tror jag på att försöka hålla balans mellan färger, former och inspirerande prylar och lugna ytor/ väggar – något jag tyvärr har svårt att helt leva upp till eftersom salen jag huserar i är väldigt trång. Risken finns annars att alla intryck tröttar och splittrar. Men med positiv inställning och små medel kan man komma långt har vi blivit påminda om. Eller som Theodore Roosevelt sa: Gör det du kan, med det du har, där du är. Miljön är viktig men allra störst betydelse har ju faktiskt pedagogen.