Krabban som blev en snögubbe

 

Nu ska jag berätta om när jag introducerade ett nytt material för ett barn. Sixten heter en femårig kille och han är det minsta barnet jag känner just nu och därför föll valet på honom.

Beskrivning  av situationen: Vi befinner oss hemma i vårt kök. Sixten är lite krasslig och har inte varit på förskolan idag. Dessutom är han ganska  nyvaken – men snart  piggnar han till. Jag har valt att låta honom få prova på materialet KOL eftersom han aldrig har använt det.

Till att börja med sitter han mest och fingrar på kolbiten som jag lagt fram. Han drar prövande ett streck. Fortsätter sen med ytterligare ett plus några krumelurer.

-Klar! säger han.

Jag lägger fram ett nytt papper. Sixten påbörjar nu en ny teckning – den här gången arbetar han omsorgsfullt med först en yta…

-Så, nu är den här sidan klar.

…och sedan ytterligare en.  Inlevelsen är en helt annan än i teckning nummer ett.

I teckning nummer tre arbetar han med större rörelser och ett tydligare engagemang. Han testar att “dutta” med kolet och får på så vis fram nya effekter. Han blir ivrig och börjar att berätta för mig och sin storasyster om vad det är han tecknar (utan att vi har frågat honom).

- Det här är pappa och det här är pappas tröja.

  Han börjar med att teckna huvudet som en stor cirkel men upptäcker sen att det finns för lite bildyta kvar för att teckna en kropp. Det problemet löser han så här: jag och hans storasyster sitter vid bordet mitt emot honom - eftersom han inte får plats med pappans kropp från sitt håll tecknar han kroppen så att det blir “rätt” håll för oss som sitter mitt emot – alltså tecknar han upp och ner från sitt håll. Vet inte om eventuella läsare förstår mitt försök att beskriva  men jag häpnar. Det han gör upplever jag som väldigt avancerat.

Sixten är mycket nöjd och stolt över sina teckningar och han väntar på att pappa ska komma och titta på dem. Hon fortsätter att skapa. Teckning nummer fyra och fem föreställer båtar, den ena har ben så att den kan gå iväg. Han tar sig slutligen an teckning nummer sex. Hans lilla hand som har hunnit bli svart av kolet vid det här laget sveper i stora cirklar över pappret.

- Det här är en krabba…

Han fortsätter koncentrerat.  Långa linjer och små spretande streck. 

-Snögubben har klor.

Jag försöker att fånga hans målmedvetna blick med kameran samtidig som jag pekar på några cirklar och frågar:

-Är det här krabbans ögon?

Sixten ser på mig och svarar allvarligt:

-Det är ingen krabba längre.

 

Reflektion: Det var intressant att verkligen koncentrerat följa ett barns skapandeprocess på det här viset. Först kändes situationen något konstlad och spänd, men kanske var det mest hans storasyster (min dotter) och jag själv som upplevde det så – Sixten verkade obekymrad om att vi satt och iakttog honom på ett annorlunda sätt.

Först var han lite skeptisk  till det svarta kolet men snart var det fullt ös vid köksbordet. Jag gjorde misstaget att servera saft och bulle samtidigt och kände att det distraherade vid själva uppstarten. Dock – efter några minuter hade han glömt både fikabröd och saftglas och var helt uppslukad av sina bilder. Som jag tidigare beskrivit blev han mer och mer engagerad i sitt tecknande och hans rörelser gick från små och försiktiga till yvigt modiga. Det var spännande att få ta del av de här magiska ögonblicken – det hann att hända mycket under en knapp halvtimma, mer än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

 

 

 

 Pappa

 

Krabban som blev en snögubbe

 TACK Sixten för hjälpen med den här uppgiften!