Det var ett sant nöje att åter ta del av Mia Anderssons reflektioner och erfarenheter under förra veckans föreläsning. Precis som tidigare uttryckte hon sig kärnfullt och snudd på poetiskt och jag antecknade så att pennan glödde. Här följer en kort sammanfattning av det Mia delade med sig av - så som jag har tolkat det.
Ett rum har flera dimensioner. Ett rum kan vara en plats för möten, lek, reflektion, fokus, kreativitet, rörelse med mera. Positivt är att det idag märks en ökad medvetenhet om arkitekturens och estetikens betydelse även när det gäller barns miljö.
Miljön talar till oss. Miljön är den som barnet färdas genom med pedagogen som navigatör. Det är viktigt att ibland ställa sig frågorna: Vem kan man bli i detta rum? Vilka tillblivelser kan det skapas här? Vad signalerar rummet och är det roligt att vara här?
Ofta känns det som ett stort och tungrott projekt att förändra en pedagogisk miljö – och brist på pengar kan sätta käppar i hjulen. Dock, ibland satsas det resurser på att utveckla miljön och för att vara beredda fick vi oss några goda råd till livs:
Låt barnen vara delaktiga och komma med förslag och önskemål. Tänk på att även små- och inte enbart vuxna - kan behöva input i form av studiebesök och inspirerande exempel för att komma igång och tänka stort och fritt. Vad vill vi stödja med miljön? Vad vill vi att miljön ska berätta för eventuella besökare?
Värt att nämna är att många förändringar kan ske i det lilla utan att de behöver kosta tusenlappar och ork som inte finns. Det handlar om inställning, förhållningssätt och om att ta små steg i taget mot sitt mål- precis som i livet utanför förskolan/ skolan.
Mia avslutade med att visa bilder från olika skolmiljöer, däribland bildsalar, och utan att vara överdrivet skarpsynt kan man konstatera att den pedagogiska miljön tenderar att bli allt mer stel och fantasilös med barnens stigande ålder. Trist. Här finns mycket att jobba på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar