Gör det du kan, med det du har, där du är.

Tyvärr har jag låtit tiden rinna iväg och nu är det ganska längesen vi besökte Malin i Hammarkullen. Ämnet för kvällen var att reflektera runt projektarbeten och Ateliern som pedagogisk miljö. Vi försökte hålla oss till detta men tanketrådar envisades ständigt med att sticka  iväg i oväntade riktningar och plötsligt var det dags att bryta upp och bege sig hemåt igen.Ja, allt det där har jag ju redan skrivit om.

Med ett antal veckors distans minns jag tydligast hur vi hamnade i diskussionen om att helt släppa taget eller vara med och “visa på” . Linjärt lärande kontra rhizomatiskt. Draget till sin spets verkar linjärt lärande väldigt osympatiskt och ickeödmjukt  – att den vuxne sitter inne med alla svar och all kunskap. Det rhizomatiska känns naturligtvis mer tilltalande ( det tycker nog de flesta som söker sig till en kurs som denna). Men, egentligen undrar jag varför det måste råda ett motsatsförhållande mellan tillvägagångssättet att låta barnen experimentera och utforska i egen takt och det att barnen får vägledning och råd när de så efterfrågar . Exempelvis  demonstration av  hur du kan hantera  en akvarellpensel för att uppnå en viss effekt. Frågan väcktes även under examinationskvällen på HDK. Jag kan se fördelar med båda förhållningssätten – och kanske att en mix av dem är att föredra, i alla fall när man arbetar med lite äldre barn. 

Efter de här veckorna på Atelierista kursen har jag blivit än mer övertygad om att det finns mycket att vinna på att bjuda in eleverna i själva planeringsprocessen( kursplaner och skollag sätter givetvis ramarna).  Att arbeta förutsättningslöst och se vart vi tillsammans hamnar gör förhoppningsvis undervisningen mer relevant för eleverna.  Det krävs mod men det känns peppande att tänka på  Karin Boyes ord”…det är resan som är mödan värd”. Det gör inget om det går åt skogen eller om projektet faller platt. Det är resan – processen - som räknas och som vi lär oss av. Självklart måste jag ju vara på det klara med varför jag väljer att starta upp en viss uppgift  men jag jobbar med att släppa mina egna föreställningar om vad det hela ska resultera i.  Att inte ha några färdiga exempel ,vare sig konkret eller i min egen hjärna,  på hur det ska bli/ kan bli.  Spännande.

Rika miljöer ger rika barn. Återkommer till Stina Braxells ord. En inspirerande miljö där barnen  utan krav ges möjlighet att uppleva och utforska olika material är med all säkerhet något att sträva efter.  Alla barn ska  få leta sig fram till sitt eller sina material - det som hjälper dem hitta sitt speciella språk och uttryck –  för att på så vis kunna uttrycka sin speciella särart. Barnen ska,  som Stina uttrycker det, vara förtrogna med materialens ABC.

Vad är då en inspirerande miljö? Under hösten har vi pratat mycket om Ateljéns utformning och jag har haft nöjet att besöka två olika arbetsplatser där pedagogerna verkligen lyckats skapa en fantastisk miljö på skilda sätt. En ateljé ska vara inbjudande och erbjuda en mångfald av material. Vi vuxna måste leva oss in i barnens värld både mentalt och fysiskt – försöka se rummet ur  barnens perspektiv. Själv tror jag på att försöka hålla balans mellan färger, former och inspirerande prylar och lugna ytor/ väggar – något jag tyvärr har svårt att helt leva upp till eftersom salen jag huserar i är väldigt trång. Risken finns annars att alla intryck tröttar och splittrar. Men med positiv inställning och små medel kan man komma långt har vi blivit påminda om. Eller som Theodore Roosevelt sa: Gör det du kan, med det du har, där du är. Miljön är viktig men allra störst betydelse har ju faktiskt pedagogen.