Lek Att Du Är Barn Igen

Åter en torsdag på HDK som väckte tankar som så här i söndagsskymning fortfarande känns påtagliga. Stina talade med inlevelse och passion om att “beskydda varje barns unika jag” och om att arbetet som Atelierista innebär att vara en sån som VILL, KAN och har MOD att utlämna sig själv genom bilder. För det är ju precis vad man gör. Det  har jag själv känt på när jag i vuxen ålder gått diverse målarkurser (och självklart minns jag min egen skolgång) …när gruppen ska granska och läraren kommentera…. det kan vara oerhört laddat och känsligt.

För att få barnen att våga måste jag börja med att våga själv – finns liksom ingen genväg.

Vi bjöds på ett exempel från verkligheten. Stina hade snappat upp följande lilla replik från en pojke till en annan.

- Din bild ser ut så och min ser ut så – dom är olika.

Sen var det inte mer med det. Inga jämförelser om vem som gjort finast eller bäst utan bara ett konstaterande att de var olika. Underbart.

I min basgrupp pratade vi om hur tidigt det där med jämförelser kommer in och hur svårt det kan vara att hantera det på ett vettigt sätt. Endast de riktigt små barnen verkar vara här och nu och upplever färgen med alla sinnen – utan att värderande snegla på vad kompisen gör ( inte konstigt att Picasso hade barnen som förebild).

Att skapa en tillåtande atmosfär känns därför som något av det absolut viktigaste – på nåt sätt är det där allting börjar. En tillåtande och uppmuntrande atmosfär där ingen fråga är för dum och där det viktigaste  faktiskt är att  våga försöka.

Det är enkelt att konstatera att förskolans värld är betydligt mindre schemabunden än skolans – åtminstone när vi talar om grundskolans senare år där ämneslärarsystem råder.

Organisation och lärande hänger väldigt mycket ihop precis som Stina sa – hur man praktiskt ordnar situationen så att arbetet/ projektet blir genomförbart. Det låter fantastiskt när mina basgruppsvänner berättar om hur barnen kan välja att komma till ateljén är de själva har lust och inte enbart  när det står BILD på schemat. Jag har ändå turen att arbeta på en liten F-9-skola där vi ofta försöker arbeta över ämnesgränserna och där vi faktiskt uppmuntras av ledningen att göra så. Men hur kan vi nå längre?

Märker hur Atelieristakursens tankar så smått smyger sig in i mitt medvetande. Ställer mina sen länge invanda föreställningar om hur t.ex en bra genomgång ska se ut,  på ända. Tänk om man skulle göra på ett annat sätt? Inte styra så mycket – inte först presentera det nya materialet utan istället låta barnen utforska i egen takt … låta projektet hamna där det hamnar…

Förstår att det inte låter så märkvärdigt för en utomstående men för mig känns det svårt, kul och faktiskt rätt så spännande.