Reflektion utifrån den gemensamma diskussionen efter att ha läst Skolan och den radikala estetiken.
Frågorna är stora och ganska många efter att ha tagit del av
bokens innehåll och mina kurskamraters tankar och funderingar. Här följer en
kort sammanfattning:
Det är angeläget att resonera och klargöra för sig själv
varför man har valt att ägna sitt yrkesliv åt detta specifika område som
bildämnet är.
Kommer att tänka på
en förläsning av Tarja Häikiö som jag var på förra hösten när jag gick Atelieristautbildningen.
Hon pratade om att när du är bildlärare har
du en fot i varje läger. Dels är du pedagog (som sysslar med vetenskap och till
viss del myndighetsutövning) och dels är du bildmänniska ( ibland konstnär)
vilket innebär att du är suspekt eftersom du håller på med konst och sånt.
Låter negativt men det uppvägs utan tvekan av att det är ett underbart yrke på många
sätt.
För att höja ämnets status måste vi på riktigt förstå och
inse vilket viktigt arbete vi utför. Vi måste känna stolthet och visa på goda
exempel. Bild är ett ämne som ibland kämpar i motvind trots all forskning som visar
hur nödvändigt det är. Att bjuda in till samarbete över ämnesgränser kan vara
fruktbart och tillföra energi.
Att själv göra/
prova/utsätta sig för lämnar spår i minnet, mer än när man enbart läser en
text. Åtminstone fungerar det så för de allra flesta. Vi kom fram till att det
gamla uttrycket ” Det man lär med kroppen , fastnar i knoppen.” förtjänar att dammas av.
Jag tror även att det är positivt att lära ihop med sina
elever. Det händer något väldigt positivt i ett klassrum när eleverna märker
att du är hundraprocentigt närvarande och nyfiken – när de förstår att du som
lärare inte sitter inne med ett rätt svar, utan att ni utforskar tillsammans.
Jag (och även flera i min grupp) fastnade för innebörden i
följande förkortade citat:
”Till skillnad från
skolboksvetande släpper konsten fram det osäkra, ofärdiga, motsägelsefull och
mångtydiga… har plats för känslor, stämningar, det personliga och
subjektiva…konflikter och dilemman…den frågar hellre än ger bestämda svar.”
När jag läser ovanstående blir jag nästan lite lycklig.
Dessutom blir jag stärkt i min
övertygelse om hur oerhört viktigt allt skapande arbete är. Och om hur viktigt
ett ödmjukt förhållningssätt är. Det finns en övertro på tabeller och struktur
inom skolan. Som om att livet går att mäta och följer strikt uppgjorda planer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar