29 november 2012

Reflektion utifrån gruppens gemensamma diskussion

Som sig bör (om jag fattat rätt) ska reflektionen även postas här.

Reflektion utifrån den gemensamma diskussionen efter att ha läst Skolan och den radikala estetiken.


Frågorna är stora och ganska många efter att ha tagit del av bokens innehåll och mina kurskamraters tankar och funderingar. Här följer en kort sammanfattning:

Det är angeläget att resonera och klargöra för sig själv varför man har valt att ägna sitt yrkesliv åt detta specifika område som bildämnet är.

 Kommer att tänka på en förläsning av Tarja Häikiö som jag var på förra hösten när jag gick Atelieristautbildningen. Hon  pratade om att när du är bildlärare har du en fot i varje läger. Dels är du pedagog (som sysslar med vetenskap och till viss del myndighetsutövning) och dels är du bildmänniska ( ibland konstnär) vilket innebär att du är suspekt eftersom du håller på med konst och sånt. Låter negativt men det uppvägs utan tvekan av att det är ett underbart yrke på många sätt.

För att höja ämnets status måste vi på riktigt förstå och inse vilket viktigt arbete vi utför. Vi måste känna stolthet och visa på goda exempel. Bild är ett ämne som ibland kämpar i motvind trots all forskning som visar hur nödvändigt det är. Att bjuda in till samarbete över ämnesgränser kan vara fruktbart och tillföra energi.

Att själv göra/ prova/utsätta sig för lämnar spår i minnet, mer än när man enbart läser en text. Åtminstone fungerar det så för de allra flesta. Vi kom fram till att det gamla uttrycket ” Det man lär med kroppen , fastnar i knoppen.”  förtjänar att dammas av.

Jag tror även att det är positivt att lära ihop med sina elever. Det händer något väldigt positivt i ett klassrum när eleverna märker att du är hundraprocentigt närvarande och nyfiken – när de förstår att du som lärare inte sitter inne med ett rätt svar, utan att ni utforskar tillsammans.

Jag (och även flera i min grupp) fastnade för innebörden i följande förkortade citat:
Till skillnad från skolboksvetande släpper konsten fram det osäkra, ofärdiga, motsägelsefull och mångtydiga… har plats för känslor, stämningar, det personliga och subjektiva…konflikter och dilemman…den frågar hellre än ger bestämda svar.”

När jag läser ovanstående blir jag nästan lite lycklig. Dessutom blir jag  stärkt i min övertygelse om hur oerhört viktigt allt skapande arbete är. Och om hur viktigt ett ödmjukt förhållningssätt är. Det finns en övertro på tabeller och struktur inom skolan. Som om att livet går att mäta och följer strikt uppgjorda planer.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar