Man kan arbeta med barn och konstbilder på många olika sätt – möjligheterna är antagligen obegränsade. Själv tycker jag att det är ytterst tacksamt att låta ett arbete ta avstamp i en konstbild eller i en konstnärs livsöde. Jag minns ett projekt från tidigt nittiotal. Jag var bildlärarstudent och tillsammans med mina studiekamrater genomförde vi ett projekt om konstnären Chagall i en mellanstadieklass.Vi berättade om Marc Chagall och om hur han vantrivdes i skolan. De enda lektionerna han tyckte om var bildlektionerna eftersom han älskade att måla och teckna. Marc hade livlig fantasi och för honom var den inre verkligheten lika verklig som den yttre. Så småningom kom han att bli en stor konstnär.
Marc Chagall
Vi tittade på bilder med svävande människor och kor som spelade fiol och barnen var helt med på tåget. De fascinerades av bilderna och spekulerade vilt om hur Marc måste ha tänkt. Arbetet mynnade ut i att eleverna gruppvis fick illustrera en dikt av Marc Chagall. Vi grunderade stora spännpapper och barnen fick jobba med äggoljetempera som de själva blandade till.
Marc Chagall
Deras bilder blev fantastiska men tyvärr har jag inga foton kvar. På den tiden talades det inte lika mycket om dokumentation. Dock minns jag känslan av hur underbart jag tyckte att det var att arbeta på det viset tillsammans med barn och genom åren har jag haft glädjen att uppleva det igen och igen. Arbetsformerna och konstnärerna har växlat men den sköna känslan när saker händer har alltid varit den samma.
I vintras passerade jag och min man Laholm och vi tog tillfället i akt att kika in på stadens Teckningsmuseum. Där hängde en utställning av Martin Bergström, en konstnär jag inte kände till sedan tidigare. Den här Martin är tydligen en man med många strängar på sin lyra. Förutom att arbeta med foto och tusch (som han sedan bearbetar i datorn) designar han även scenkläder till bl.a. sångerskan Robyn. Hur som helst, utställningen gjorde intryck och fick till följd att vi de kommande veckorna arbetade med tusch och abstrakta krumelurer hemma i bildsalen. Ungarna älskade det. Svartaste svart mot vitaste vitt. Så himla snyggt och farligt insmickrande men också kravlöst och snällt. Några elever försjönk i tålmodigt pillande medan andra producerade teckning efter teckning i ett rasande tempo. Med rosiga kinder och glada ögon sa vi hejdå när lektionerna var till ända.
Martin Bergström
Tusch svart som natten
Med detta vill jag ha sagt att ett konstprojekt kan vara både förberett och planerat likaväl som det kan uppstå spontant och i stunden. Det är det som gör detta till ett underbart yrke. Något inspirerar mig och jag försöker i min tur inspirera mina elever…. deras arbete ger både dem och mig energi och impulser som vi tar med oss under resten av dagen, veckan och kanske livet. Ibland är det bra att påminna sig själv om hur bra man har det och om varför man valt att syssla med det man gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar