Vissa verk väckte känslor av ångest och obehag. Andra väckte livslust och hopp som tur var. Alla väckte de något inom var och en av oss och det är ju det som är själva vitsen så klart.
Mest upplyftande och det verk som var enklast att ta till sig var de fantastiska vita skulpturerna som mötte oss när vi förväntansfulla klev in i konsthallen. Stora, mäktiga och fantasieggande i allra högsta grad fyllde de hela rummet. Det gick inte att värja sig.
Svårt var det även att inte bli berörd av verket i rummet bredvid. Vid en första anblick såg det inte särskilt spännande ut men när man väl tog sig tid att läsa texterna och känna efter var det både sorgligt, kväljande och fruktansvärt obehagligt. Konstnären som heter Macotela har intresserat sig för hur vi uppfattar tid i dagens samhälle och jag fastnade för de här raderna i en av utställningstexterna:
Det enda sättet man egentligen kan uppleva tid är genom fria handlingar och personliga erfarenheter som vi själva skapar.
Påminner mig om att ta vara på min frihet och på mina möjligheter att göra det som känns rätt och viktigt.
Kvällens upplägg var riktigt bra. Efter snabb inledande visning fick vi tid till att reflektera både parvis och i större grupp. Mina kurskamrater sa kloka saker som fick mina tankar att ge sig av i nya banor. Känner mig påfylld och nöjd just nu. Om än något trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar